Söndag

Det är söndag igen. Jag lämnar en jobbhelg bakom mig och försöker ta några minuter att ladda upp inför en ny vecka. Är inte heeeelt redo, känner att det tar emot lite i både kropp och knopp. Meeeen; jag har förberett frukost to go till imorgon bitti, jag kan fortfarande komma i säng i hyfsad tid, jag har fått lite tid för mig själv ihop med en kisse som har varit rätt så lugn. Tosca har haft några "kaos- nätter" och väckt oss väldigt, väldigt tidigt. Det verkar dock, pepparpeppartaiträ, ha lugnat ned sig lite nu. De senaste morgnarna har hon kommit och velat gosa först efter att mitt larm har gått. Det är ändå rätt så goda förutsättningar för en ok start på måndagmorgonen. 
 
Bäst med veckan som varit var nog att vi fick vårt nya matbord med stolar på plats. Det har skapat en plats som möjliggjort både middagar ihop med härligt sällskap och en söndagsfrukost som ingen av oss känner några behov att stressa ifrån. Jag är superdupernöjd. Får försöka slänga in lite bild på det under veckan. 
 
Under veckan som kommer ser jag mest fram emot att ta mig tiden att ta en himla promenad. Alltså. På riktigt. Det har varit helt maaaagiskt väder de senaste dagarna, och jag har tänkt gång på gång att jag bara vill slänga på mig en gosig tröja och ta en riktig långprommis. Tiden har dock inte riktigt funnits. Så det är väl lite veckans måste. Kommer bli besviken om det känns som att jag missar höstens peak, det är så fruktansvärt fint och något av en boost för min mentala hälsa att befinna mig utomhus just nu. 
 
Hoppas att ni har tid att njuta av årstiden! Alla borde nu när det är som finast. 🍂 
 
 

Update

 
Nu har vi snart levt ett halvår med den här lilla krabaten smygandes i lägenheten! Så jag tänkte att det är en passande tidpunkt att benämna lite kort hur det har varit. Till att börja med så har jag ju, som nämnt i detta inlägg, aldrig levt med ett djur tidigare. Alltså verkligen inget, överhuvudtaget. Varken större djur eller någon liten hamster. Så, lite nervös var jag, även om en katt kanske inte känns som en biggie för andra människor.
 
Meeeeen det har ju såklart gått bra. Jag tror att detta kan vara det enda djuret i världen där jag vågar somna med tassar tryckandes mot kinden utan att vara nervös. Jag känner att vi nått homies- nivån, med undantag från när hon förstör mina växter. Eller våra möbler. Eller väcker oss vid halv sju på morgonen för att sedan själv gå och lägga sig och slagga vid nio, heh. Nej då. Livet med katt är faktiskt snäppet härligare än livet utan. Sällskap, gos, osv. Hon har hittat sina favoritspots i lägenheten, visar lite personlighet, ska alltid vara med där vi rör oss, kan vara med och ta en tupplur i ens famn i soffan ibland. Förstår nu lite bättre vad "gulliga katter"- hypen handlar om. ✨
 

Katträning

 

Vi har ju en magisk balkong till lägenheten (lucky me som kunde flytta in hos sambo), där jag bara vill spendera hela dagarna nu när det är så himla fint väder. Imorse skulle jag skriva en uppgift till skolan, och passade på att slå mig ned i balkongsoffan. Slutade med att tjocktröja och långbyxor åkte av på grund av värmen. Så härligt! Jag fick klart uppgiften och lite färg om huden. 

Problem hittills har dock varit kissen, som gärna vill vara med exakt där jag eller Jonathan är hela tiden. Jag har dock inte velat ha henne springandes fritt på balkongen även om jag är där, då vi bor rätt så högt upp. När jag istället stänger in henne står hon i fönstret och stirrar på mig eller krafsar på dörren tills den glider upp och hon kan ta sig ut ändå. SÅ! Jag lyckades äntligen få henne att åtminstone verka okej vid att gå i sele. Tidigare har vi provat vid ett par tillfällen, men knappt lyckats få på den för att hon varit så bråkig. Idag gick det. Sedan följde väl sisådär 20 minuter av att hon inomhus försökte få av sig den innan hon insåg att det inte var någon idé. Då kunde hon äntligen lägga sig till ro bredvid mig i solen, verkade trivas ätt så bra och jag kunde ha koll på vilket avstånd hon befann sig på hela tiden. Prima! Kommer nog användas flitigt om hon låter oss. 

Att skaffa katt

Hallå i stugan! Kan börja med att påpeka om att den här tiden på året, kanske mellan februari och maj, infinner sig alltid min mest inaktiva blogg-period under året. Vet inte vad det beror på (kanske att det inte händer så mycket i livet egentligen?), men lusten liksom bara försvinner lite sådär vid samma tidpunkt varje år. Bara att kika in i mina arkiv för att se det här årliga mönstret. 
 
Hur som helst, det har faktiskt inte varit helt händelselösa månader. Jag har hunnit med en sväng till Budapest med barndomsvän, fyllt år, första frisörbesöket på två, tre år, och skaffat en liten kisse! Av dessa händelser så tänkte jag börja med lite kattsnack. Jag och Jonathan började nämligen prata djur i november, och därefter dök det upp OFTA. Nästan dagligen skulle jag våga påstå. Vad vi skulle kunna tänka oss, hur det skulle fungera i hemmet, i framtiden. Till slut så landade vi alltså i katt. Efter att ha kikat på raser och dess olika karaktärsdrag så fastnade jag för birman, en sällskaplig och himla, himla fin ras. Jag gick med i grupper på facebook och höll utkik efter uppfödare både här och där. Till slut så fann jag via en av facebookgrupperna vår lilla tös hos en uppfödare som också bodde i Stockholmstrakterna, vilket gjorde att besök och överlämning dessutom gick supersmidigt. Klurigast av alla förberedelser därefter var nog att komma på ett namn som vi båda kunde trivas med och tycka om. Jag hade en ganska lång lista som samlade bådas förslag i mobilen som vi, kvällen innan vi skulle få henne, helt enkelt rensade. Jonathan fick välja bort ett, sedan valde jag bort ett, och så turades vi om tills det kvarstod två namn. Av dessa två fick Jonathan välja vilket det skulle bli, nämligen: Tosca! 
 
Lite otippat kan det tyckas vara att jag, av alla människor, väljer att skaffa ett husdjur. Jag har aldrig varit van vid att ha djur i min närhet, och haft ganska svårt att lita på dem, vara nära dem. Jag tror att idén om husdjur växte en del under det dryga året jag bodde själv och insåg att jag är fruktansvärt dålig på att liksom, bara vara själv (och det trots att jag även då hade en pojkvän som spenderade mycket tid med mig). Nu har i en liten krabat som gärna vill vara med när jag donar här hemma, och det är riktigt mysigt. Så, efter ett ovanligt långt inlägg textmässigt, har ni nu vår lilla familjemedlem Tosca. 
 
 
 



Tove, 19.


     

     



RSS 2.0