Min första semestervecka spenderade jag med Erika i Stavanger och runt Lysefjorden i Norge. Jag visste inte ens om att jag ville åka dit förrän jag hittade fantastiska bilder på Pinterest (såklart) för ett par månader sedan. Blev fäst vid idén av häftig vandring direkt och längtat ända sedan dess. 

 

Det tråkiga var att jag inte tog i närheten av så många bilder som jag borde ha gjort. Jag tyckte ändå att jag plockade upp kameran titt som tätt, men när jag skulle gå igenom bilderna så var det inte alls så många som jag trodde att det var. Tänker  dock också att det kanske var lika bra, eftersom det ändå inte ens går att jämföra en bild med hur otroligt fint det faktiskt var när vi var där, på plats. Så många vyer får jag helt enkelt bara minnas för mig själv. 

 

Så hur var det? Häftigt. Mäktigt. Att sätta upp ett mål, "nu ska vi ta oss upp dit", få kämpa lite på vägen och göra av med lite energi, bli konstant imponerad av utsikter och de fina spåren, och till slut nå upp hela vägen och stå där uppe med fjorden och bergen under sig. Ja. Det kändes bra. För den som vill ha en lite lättare och lättillgänglig tur var Preikestolen perfekt, men jag kärade ned mig mest i vandringen upp till Kjeragbolten. Helt. Otrolig. Utsikt. Jag tog mig faktiskt inte hela vägen fram till bolten, utan svängde av 1,5 km åt fel håll tillsammans med främlingar från Kanada, Frankrike och Tyskland 200 meter innan vi var framme. Vi skyllde det hela på dimman, som gjorde det omöjligt att se ordentligt mer än fem meter framåt. Men jag var nöjd ändå. Jag har ju definitivt sett bergen. 

 

Nej, alla som har någon form av intresse av lite friluftsliv borde besöka norska fjordar. Faktiskt. Det var ett nytt sätt se jorden på. Kände mig ganska liten där jag stod med gigantiska berg runt om mig.