"Varför dricker du inte?"

Okej, hurrni. Det här har jag funderat på om jag vill skriva om flertalet gånger, men sedan ändrar jag mig alltid när jag tänker att "äsch, det ska ju inte vara en big deal, så jag gör det inte till en sådan". Och visst, i många sammanhang är det kanske inte det. Där det inte spelar någon roll, ingen tänker på det i alla fall. Men, sedan finns också den uppsjö av sammanhang där jag ca 1000 miljarder gånger fått svara på frågan "varför dricker du inte?". 
 
Bland mina närmsta vänner, och säkert några därtill, har jag väl alltid varit klassad som en sån där som man fikar, myser och dricker en kopp te ihop med. Jag älskar att umgås på det sättet, att bara sitta ned i mysig omgivning och lyssna in en annan människa. Självklart går det sällan att plocka bort en individs alla inre filter, men jag känner att det åtminstone plockar bort många av de yttre aspekter som kan skapa hinder i kommunikationen. Jag behöver inte ta in en massa som händer runt omkring mig. Stämpeln jag fick som mys- mor i umgänget kände jag passade mig ganska bra. Nej, jag dricker inte, jag har aldrig druckit. Nej, jag är inte gravid (den här gången heller), jag har inga religiösa anledningar. Nej, jag är inte nykter alkoholist. Ofta känns det som att det måste finnas en "vettig" anledning, en förklaring, när faktum är att jag bara aldrig har känt suget. Jag har aldrig varit tillräckligt nyfiken, aldrig velat. Jag vill helt enkelt bara göra det jag trivs bäst i, där jag känner mig mest som mig själv och få ut så mycket jag bara kan av mitt liv. 
 
 
Sedan finns såklart också den där viljan att passa in, även i en kultur där sociala event ofta kretsar kring alkohol. Under en period när min psykiska hälsa inte var på topp drev den viljan mig till att ändå vid ett tillfälle, en gång, prova lite. För det "är ju så man ska leva sina yngre år". Festa, dricka, leva lajf. Vid det enda tillfället i mitt liv var jag lite, lite tipsy. Inte heller då, när jag förstod hur det kan kännas, tyckte jag om det. Jag slutade så snart jag insåg att jag kände av det, för nej, jag tyckte inte om känslan. Varken innan eller efter har jag haft en droppe alkohol i kroppen. Idag önskar jag lite att jag hade kunnat gå tillbaka till mig själv den kvällen för att säga att Tove, gå på magkänslan. Gör det som känns rätt för dig, gör inget du inte säkert vill bara för någon annans skull. Nej, det var egentligen ingen katastrof att det inträffade, inget jag kan påstå att jag ångrar. Men jag tycker att det är så himla dumt egentligen, just att det hände bara på grund av viljan att passa in i normen. På grund av föreställningen att det är så man "ska vara". 
 
 
Vad jag vill komma fram till är väl att det känns viktigt att lyfta, och prata om, att det finns mer än ett rätt sätt att leva sitt liv. Som med alla normer känner jag att även alkoholnormen behöver luckras upp litegranna. För ja, jag vill kunna umgås med mina vänner, bekanta eller till och med främlingar på en hemmafest, på det sätt som jag känner mig tryggast utan att bli ifrågasatt gång på gång. Blir man det så är det så lätt att efter ett tag känna sig felaktig. Och det är synd. Klyschig slutsats; välkomna olikheter och gör bara sådant som känns rätt för just dig. För ja, återigen, det är mitt liv, som jag vill få ut så mycket positivt jag bara kan av. Och det är bara jag som vet när jag mår som bäst. ✨✨✨
 




Morgonstund

Goddagens! ✨ Idag har jag en ledig- mitt- i- veckan- dag att ta tillvara på. Startade morgonen med lite halvdålig känsla i både kropp och knopp, som jag (bokstavligt talat) försökt skaka av mig med min lugn- lista på Spotify och några minuter shaking. Gör mer för psyket än vad man kan tro! Planerar också att sträcka ut kroppen och öva lite headstands innan gymmet, så himla skönt att bara vara 100 % (egentligen 90 % kanske, om vi ska vara ärliga) närvarande i det fysiska och i kroppen för en stund. 
 
 
 
Provade att göra en kopp matcha på mandelmjölk imorse, vanligtvis använder jag havremjölk. Utvärderingen är att havremjölk är tusen gånger bättre, tipstips. Mandelmjölken skar sig, ville inte skumma sig minsta lilla, och jag fick stå med ballongvispen och röra alldeles för länge innan jag kände att det ändå blev drickbart i konsistensen. Så kommer hålla mig till havremjölk i fortsättningen. Det är förresten plättlätt att slänga ihop en kopp själv hemma, för att slippa de dyra cafévarianterna. Jag rör ut en tesked matchapulver med någon matsked varmt tevatten för att slippa klumpar, och häller sedan över lite varm mjölk av valfri (men alltså verkligen helst havre, hehe) sort. Sötar med lite honung eller agavesirap och någon nypa vaniljsocker. Gött. 
 
 
 
I övrigt har jag gjort ett försökt till framförhållning och planerat upp några uppslag i min bullet journal som nu är redo att fyllas. Längtar tillbaka till skolan litegranna efter att ha gått igenom allt? Vill vidare i min utbildning, liksom. Jaja, hoppas ni får en bra tisdag. Ciao!

Tankar innan läggdags

 
Headsup: skriver sällan så personligt som nu.  
Är fruktansvärt trött på perfektion. Eller snarare, delen av mig som strävar efter det. Alltid. Överallt. För jag slutar agera. Överallt. Hela tiden. Prokrastinerar och skjuter fram uppgift efter uppgift. Slutar skriva, slutar måla, slutar skapa, lägger ned sociala medier. Slutar göra allt jag egentligen vill göra, allt som ger mig något. Varför? Slutar jag så vet jag att det i alla fall inte blir fel. Då ser jag inte fel, brister, sådant som tål att kritiseras. Då finns det inte. Är jag inget så är jag inte heller några fel. Vill inte göra någonting utan att garanterat göra det 100 % rätt, vara rätt.
 
Samtidigt vet jag inte vad perfektion skulle kunna vara, ens i en utopi. Vet att det inte finns, att det inte går att uppnå. Jag vill inte sluta agera. Jag vill vara jag och alltid känna att det är okej, att det räcker. Kanske till och med är bra nog för det mesta. 
 
Löfte till mig själv since 2k14: jag kommer komma dit. 



Tove, 19.


     

     



RSS 2.0