Bildbomb
Såatteeee... Jag ville liksom dokumentera den här lilla milstolpen på något sätt. Så, det blev att vi tog med oss min kamera, en liten hemmagjord reflexskärm av aluminiumfolie och en lillasyster som fick agera multifunktionellt kamerastativ (hon fick ta bilderna, helt enkelt), och åkte ut till Hagaparken. Det finns så många olika fina miljöer i den parken, och vi brukar tycka om att åka dit och picknicka eller bara ta en promenad. Så det kändes rätt. Såå, här kommer en liten mini- bildbomb med resultaten av våra icke- professionella förlovningsbilder!
Dessa ^ blev nog mina favoriter. Magiskt motljus och sådär perfekta små knoppar på träden som osar vår!
Finns såklart ca 5000 bilder till, men dessa fick räcka för stunden! Pöss på er, tills nästa gång.
Förlovad
Crazy bananas att tänka sig, men ja, vi är förlovade. Det lär väl inte ha undgått någon som läser den här bloggen nu, haha. 24 april gick han ned på knä efter att han under en promenad överraskat med en filt omringad av rosenblad, levande ljus, alkoholfritt bubbel och choklad. Kände att han var lite... inte helt med mig, under promenaden innan. Ni vet, när det går att känna på sig att den andra personen går och tänker på helt andra saker. Så, det var nästan så att jag började bygga upp en irritation över att jag gick och höll en monolog utan att få några svar, haha. Men när jag föreslog "kan vi inte promenera ditåt" och fick till svar, snäsigt men också lite skämtsamt: "kan du inte låta mig bestämma vart vi ska gå för en gångs skull", då kände jag väl på mig att han hade något på gång och följde snällt med. Det blev så himla bra.
Var så himla glad att han lagt ned lite tanke bakom det. Han pratade i efterhand om att han försökt hitta något som passade mig, som passade oss. Utomhus med fin utsikt i solnedgången. Bara vi. Det var nog det som var det bästa, att det var bara vi.
Trodde inte att jag skulle känna mig varken nervös eller överraskad, då jag ändå funderat en del på detta under den senaste tiden. Vi har också pratat lite om giftermål och yada yada. Kanske framförallt sedan flera i vår närhet förlovat sig, gift sig. Men ändå så blev jag så nervös att jag hade lite svårt att tänka när han stod där framför mig med ringen i handen. Lite pirrig i magen, sådär. Kommer knappt ihåg alla fina saker han sa, för att mitt huvud mest kunde tänka "vadhändervadhändervadhänder". Då var det extra skönt att vi bara var vi två där, att få sitta och småprata på den där filten i ett par timmar efteråt, att få smälta det i lugn och ro med varandra som trygg punkt. Vi bestämde oss för att inte berätta för någon förrän dagen därpå.
Morgonen därpå vaknade jag som ett barn på julafton och kände att NU är jag redo att berätta för HELA VÄRLDEN. Ringde runt till familjemedlemmar och besökte mamma och lillasyster. Det kändes som att det togs emot som en härlig nyhet.
Nu har jag hunnit landa lite i det, och dragit ned J. i planeringsträsket. Det blir bra, det här.
